De 400 Slagen

En av de absolut bästa filmerna från den franska vågen. Filmen är regisserad av Francois Truffaut och baseras på hans uppväxt. De 400 Slagen handlar om tonåringen Antoine (Jean-Pierre Léaud)som växer upp i de sena femtiotalets Paris. Hans mamma vill aldrig egentligen ha honom och hans pappa äringen riktig förebild. Antoine försöker efter bästa förmåga lyckas i skolan men med varierat resultat.

Den här filmen är den bästa jag har sett på riktigt länge, en klassiker. Humorn ligger perfekt, man undrar aldrig när filmen är slut

och undrar alltid hur det ska gå. Det som jag minns bäst är när Antoine tänder ett ljus för Balzac och det fattar eld i mer än ljusvecken. Hans pappa blir riktigt arg och pojken svarar, "det var ett ljus för Balzac".

Filmspråket är vackert och för sin tid nytänkande. Den här filmen är ett måste för alla

filmintresserad, alla som gillar uppväxtskildringar och jag kan nog gå så långt som att säga, det här är en film för alla.

10

Goodfellas

"As far back as I can remember, I've always wanted to be a gangster."

Jag tycker det är ett klockrent sätt att starta en film. Öppningsscenen i Goodfellas är verkligen superb, den har humor, ger en försmak om hur filmen kommer vara och inte minst vill man verkligen se filmen.

Huvudpersonen i filmen heter Henry och Goodfellas handlar om hans liv. Filmen bygger på en sann historia och detta höjer verkligen filmens värde i mina ögon. Att se spektaktulära scener och veta att de nästan är sanna är nästan som att se en dokumänter (eller kanske inte). Henry kämpar för att kom in i gangster världen och när han väl gör det för att få högre status och mer pengar.

Filmen är väldigt bra men lite för lång. Jag vet att visa kommer vilja se mitt blod på väggen för att jag säger det här men... Vissa scener är rent av tråkiga, de är lång ointressant dialog. Och inte alls som i t.ex. Reservoir Dogs där det ointressanta i det hela gör scenen intressant och rolig.

Men filmen är på många sätt stilbildande, exempelvis har filmen en oerhört lång steady-cam scen som verkligen är utmärkt gjord. Man följer Henry och hans date för kvällen i flera minuter och kameran är hela tiden precis bakom dem. Det är lite svårt att förklara hela scenen utan att avslöja handlingen i filmen men ni kommer att förstå när ni ser den.

Trots att lite längre upp var en aning negativ till vissa inslag i filmen är den verkligen sevärd. Bara det faktum att Scorsese har regisserat och Robert De Niro medverkar gör den sevärd. Personligen har jag lite svårt för huvudpersonen men det tror jag inte alla kommer ha.

Goodfellas är en spännande, episk gangster film, om något av dessa ord tilltalar dig se den nu! Undvik filmen om du inte är något stort fan av Martin Scorsese eller är för trött för att lyssna på mycket dialog.

Kes

Filmen Kes handlar om en ung pojke i norra England under 60-talets slut. Pojken heter Billy och man kan kort och gott säga att han inte har mycket att se fram emot. Han är inte särskilt smart, har svårt att koncentrera sig och hamnar ofta i trubbel. Men när Billy hittar en falkunge tar han hem den och tränar den, hela Billys tillvaro förändras tack vare falken.

Filmen är inspelad 1969 och det känns kul att se en film som utspelar sig under 60-talet och faktiskt är från 60-talet. Ingen nostalgi här inte. Miljöerna och misären i den engelska kolstaden illustreras även de på ett fint sätt. En scen som jag kommer väl ihåg är när Billy promenerar ut på ett fält och sätter sig för att äta sin matsäck. Kameran filmar Billy framifrån hela tiden och man antar att det han ser är fina fält och lite träd. Men när kameran visar vad Billy ser är det allt annat än fint, en stor industri tornar upp sig nedanför fältet. Att allt annat i filmen är hemskt märks verkligen, Billy's lärare, rektor och klasskamrater är alla väldigt jobbiga och elak. Hans storebror Jud är ibland rent av ond och Billy's mamma har gett upp hoppet om att hennes yngsta son (Billy) någonsin ska lyckas med någonting. Men trots att filmen målar upp en tragisk verklighet för Billy är filmen fylld med humor. Det finns en lång sekvens när Billy's klass ska spela fotboll, gympaläraren är väldigt involverad i spelet. Han är lagkapten i det ena laget samt domare. Scenen är väldigt dråplig och det är svårt för mig att förmedla humorn genom att återberätta.

En rolig detalj som kan förhöja filmupplevelsen är om ni ser filmen utan text eller med engelsk text. Ni kommer inte att förstå så mycket men det blir en rolig utmaning. Den engelska de pratar i filmen är fylld med slang och är så långt ifrån den engelska man lär sig i skolan man kan komma.

Kenneth Loach (som han faktiskt kallade sig när filmen gjordes) har regiserat filmen och jag har en stor beundran för Loach. Alla filmer han har gjort (som jag har sett) är otroligt bra, exempel på några är; Billy Elliot, It's a Free World, Sweet Sixteen mfl. Jag rekommenderar alla dessa filmer varmt men jag tycker ni ska börja med Kes.

Se filmen om du vill ha en maffig film med djup story och mycket humor. Se inte filmen om du redan är på dåligt humör, du kommer inte bli gladare av denna väldigt sorgliga film.

True Romance

Filmen TRUE romance kan beskrivas med ett ord, galen. Storyn är helt pshycho, karaktärerna desto värre och allting har en Tarantino touch vilket så klart spetsar till galenskapen ännu mer.

Filmen handlar om Clarence och Alabama som träffas av vad som faktiskt inte var en slump. Hon är en callgirl, han en simpel nörd (som gillar serietidningar och kung fu filmer). De gifter sig direkt och Clarence bestämmer sig för att göra upp med Alabamas före detta hallick och gör det ordenligt. Han kommer hem med en hel väska kokain och dess rättmättiga ägare inleder en lång jakt efter sitt knark.

Under hela filmen blir man förvånad, man vet aldrig vad som ska hända och sitter på helspänn hela tiden. Alla karaktärer känns oberäkneliga och inget är självklart. Det här är tjusningen med filmen, man är med hela tiden. Man sugs in i filmen och allt annat runt en känns oviktigt. Att vissa delar av filmen känns mer eller mindre orealistiska spelar ingen roll, filmens kraft tar tag i en och man är frälst.

Tarantino är som vanligt en helt underbar manusförfattare. Hans dialoger är oväntade och ibland geniala. Filmen är inte regisserad av Tarantino men det känns som en Tarantino film trots det.

Alla karaktärer i filmen är oförglömliga men den jag kommer ihåg mest är nog den person som var med minst i filmen. Floyd heter han och spelas av Brad Pitt. Floyd ligger i en soffa hela filmen och knarkar, han säger inte mycket och när han väl säger något förstör det mest. Men Floyd är helt oförglömlig. Eller scenen när Clarence diskuterar knarkhandel samtidigt som de åker den mest extrema bergochdalbanan jag har sett.
Som helhet är filmen oerhört bra, den är rolig, romantisk, spännande och våldsam. Den har maffiabossar med humor, galna hallickar, pensionerade poliser och inte minst mycket knark. Om du är ett Tarantino fan eller gillar maffiafilmer är True Romance ett måste. Om det inte riktigt är din grej tycker jag du ska se filmen ändå, jag tror du kommer att uppskatta den.

Dead Poet's Society

Pressade elever+engagerande lärare=dödlig mix

Döda poeters sällskap är en helt underbar film. Den har enligt min mening allt. Tänkvärt budskap, stofila lärare, snygga 17-åriga elever, sorgliga scener, glada scener, roliga scener. Listan kan göras lång, men ett faktum kvarstår, Döda Poeters sällskap är en av mina favoritfilmer.

Filmen handlar om en internat skola (Wellton) i 50-talets USA. Skolan har endast ambitiösa rika pojkar och de satsar stenhårt på att bli läkare och affärsmän. Men pojkarna själva trivs inte lika bra med denna beskrivning av sitt liv. De vill inte bli läkare och är trötta på att plugga latin hela kvällarna. När de får en ny lärare i engelska öppnas nya vidder för pojkarna som filmen handlar om. Läraren heter Keating (Robin Williams) och försöker förklara för sina elever att det finns så mycket mer. Carpe Diem, fånga dagen. Detta latinska visdomsord genomsyrar hela filmen och får en själv att tänka igenom sitt egna liv. Filmen fokuserar på en viss årskull på Wellton, de är 17 år och jag tycker att den här filmen aldrig skulle kunnat bli så bra utan dem. Det finns alla typer.

Knox Overstreet (Josh Charles) är förälskad i en tjej han aldrig tror han kan få. Charlie Dalton (Gale Hansen) vill inget hellre än fly från skolan, han är rebellisk och inte minst lite farlig. Todd Anderson (Ethan Hawke) är lillebror till en av Welltons bästa elever och har oerhörd press på sig. Men han är helt olik sin bror, Todd är blyg och osäker. Och slutligen Neil Perry (Robert Sean Leonard) anser jag är filmens huvudperson. Han är ambitiös och varje förälders dröm son. Men innerst inne vill Neil bli skådespelare, något som hans pappa på alla sätt motsätter sig.

Som ni hör av den korta beskrivningen av bara ett fåtal karaktärer i filmen finns all möjlighet till en utmärkt story. Och filmen levererar verkligen en gripande berättelse. Filmen är som en blandning av Ondskan (filmen innehåller oerhört lite våld, så se den inte om det är det ni är ute efter) och alla poesiböcker ni kan tänka er.

När jag hade sett filmen ville jag skriva poesi, jag ville leva mitt liv till fullo. Om en film lämnar dig med den här känslan av funnen kraft att göra något är den oerhört sevärd. Se den om du är en människa med känslor.

Imaginary Heroes

Familjen Travis är en relativt vanlig familj tills den äldsta sonen i familjen dör. Efter hans död raseras alla murar och familjen faller sakta isär.

Filmaffischen säger mycket om filmen, mammans falska leende, en försäkran om att allt är bra när det i själva verket är precis tvärtom. Filmen är självklart oerhört sorlig men känns ändå hoppfull. Under tiden som ni ser filmen kommer ni sitta frågandes över hur jag ens kan påstå att det är hoppfull. Men det var med den känslan jag lämnade vardagsrummet. Inte direkt glädje men hopp.

Om vi nu ska vara lite mer oseriösa reflekterade jag över att filmen på många sätt är en blandning av olika saker. Tim ser ut som en blandning av Leonardo Di Caprio och Jack Black. Filmen som helhet påminner om Donnie Darko med den raserade amerikanska familjen i fokus men är samtidigt på många sätt lik tillexempel Kes. Att se likheten med Donnie Darko är antagligen ganska lätt men likhet med Kes tänker ni, vad kan det vara? Det är svårt att förklara, Kes anspelar oerhört mycket på elände. Filmerna skiljer sig såklart åt otroligt mycket men jag tycker mig ändå se likheter. Ni får bilda er egen uppfattning.

Se filmen om du vill ha en tänkvärd filmupplevelse, se inte filmen om du vill se en lättsam amerikansk film, det här inte en high school film (även fast man ibland kan tro det).

Don't Come Knocking

När jag i kväll satte mig ner i soffan för att se filmen Don't Come Knocking var det utan större förväntningar. Jag visste bara att Tim Roth hade en mindre roll och eftersom han är en av mina favoritskådespelare kändes det spännande att se filmen.

Don't Come Knocking handlar om den avdankade skådespelaren Howard Spence, han tröttnar på filmen han jobbar med och lämnar inspelningsplatsen. Howard har ignorerat sitt liv innan skådespelarkarriären i 30 år och hälsar för första gången på 30 år på sin mamma. Mycket har förändrats och när Howard får veta att han har en son börjar han ställa sig frågan om livet han levt verkligen varit värt det. Finns det inget viktigare i livet?

Filmen har ett fantastiskt foto, scenerna är inte storslagna men övergångarna mellan olika sekvenser är ibland makalös. Titta bara på de första 30 sekunderna av filmen så förstår du.

Rollinsatserna är inget utöver de vanliga, man blir inte besviken men de är inget utöver det vanliga. Med ett undantag, Tim Roths roll är väldigt komisk och välporträtterad. Om min beundran för Roths roll beror på min beundran för honom eller om hans insats i just den här filmen är något utöver det vanliga är svårt att säga. Antagligen lite av båda två.

Filmen som helhet är underhållande. Vissa scener känns lite klyschiga, jag kan inte riktigt definiera om det är regissören gör det med glimten i ögat eller inte. Men om man tolkar det som ett skämt eller något i den stilen är det ganska genialt.

Se filmen om du gillar Tim Roth, undvik filmen om du vill ha en djuplodad seriös film.