Imaginary Heroes

Familjen Travis är en relativt vanlig familj tills den äldsta sonen i familjen dör. Efter hans död raseras alla murar och familjen faller sakta isär.

Filmaffischen säger mycket om filmen, mammans falska leende, en försäkran om att allt är bra när det i själva verket är precis tvärtom. Filmen är självklart oerhört sorlig men känns ändå hoppfull. Under tiden som ni ser filmen kommer ni sitta frågandes över hur jag ens kan påstå att det är hoppfull. Men det var med den känslan jag lämnade vardagsrummet. Inte direkt glädje men hopp.

Om vi nu ska vara lite mer oseriösa reflekterade jag över att filmen på många sätt är en blandning av olika saker. Tim ser ut som en blandning av Leonardo Di Caprio och Jack Black. Filmen som helhet påminner om Donnie Darko med den raserade amerikanska familjen i fokus men är samtidigt på många sätt lik tillexempel Kes. Att se likheten med Donnie Darko är antagligen ganska lätt men likhet med Kes tänker ni, vad kan det vara? Det är svårt att förklara, Kes anspelar oerhört mycket på elände. Filmerna skiljer sig såklart åt otroligt mycket men jag tycker mig ändå se likheter. Ni får bilda er egen uppfattning.

Se filmen om du vill ha en tänkvärd filmupplevelse, se inte filmen om du vill se en lättsam amerikansk film, det här inte en high school film (även fast man ibland kan tro det).

Don't Come Knocking

När jag i kväll satte mig ner i soffan för att se filmen Don't Come Knocking var det utan större förväntningar. Jag visste bara att Tim Roth hade en mindre roll och eftersom han är en av mina favoritskådespelare kändes det spännande att se filmen.

Don't Come Knocking handlar om den avdankade skådespelaren Howard Spence, han tröttnar på filmen han jobbar med och lämnar inspelningsplatsen. Howard har ignorerat sitt liv innan skådespelarkarriären i 30 år och hälsar för första gången på 30 år på sin mamma. Mycket har förändrats och när Howard får veta att han har en son börjar han ställa sig frågan om livet han levt verkligen varit värt det. Finns det inget viktigare i livet?

Filmen har ett fantastiskt foto, scenerna är inte storslagna men övergångarna mellan olika sekvenser är ibland makalös. Titta bara på de första 30 sekunderna av filmen så förstår du.

Rollinsatserna är inget utöver de vanliga, man blir inte besviken men de är inget utöver det vanliga. Med ett undantag, Tim Roths roll är väldigt komisk och välporträtterad. Om min beundran för Roths roll beror på min beundran för honom eller om hans insats i just den här filmen är något utöver det vanliga är svårt att säga. Antagligen lite av båda två.

Filmen som helhet är underhållande. Vissa scener känns lite klyschiga, jag kan inte riktigt definiera om det är regissören gör det med glimten i ögat eller inte. Men om man tolkar det som ett skämt eller något i den stilen är det ganska genialt.

Se filmen om du gillar Tim Roth, undvik filmen om du vill ha en djuplodad seriös film.

The Assasination of Jesse James by the Coward Robert Ford

Filmen utspelar sig i Usa under 1800-talets senare årtionden. Filmen handlar som titeln antyder om den fruktade brottslingen Jesse James. Men trots att Jesse är huvudperson tycker jag att filmen egentligen handlar om Robert Ford. Robert har sedan barnsben sett upp till Jesse James och nu när han är vuxen gör han allt för att få vara med i hans gäng. Men Jesse är inte riktigt som Robert hoppades och beundran byts snart till hat.

Fotot i filmen är helt otroligt, scenerierna är oerhört vackra och kamera är precis där man vill att den ska vara. Man ställer sig frågan om allt verkligen var så vackert, det känns som om vissa scener gjordes mest för de finna miljöerna och inte för att föra handling framåt. Men jag klagar inte, som jag tidigare poängterat är allt väldigt vackert. Filmen är ibland lite seg, men om man är beredd på en långsam fridfylld film med långa välskrivna dialoger är filmen perfekt. När jag såg filmen var jag verkligen på det humöret och insöp varje sekund av filmen med en känsla av välbehag.

Casey Affleck gör en lysande rollinsats som den nervösa men målmedvetna Robert Ford. han belönades med en välförtjänt Oscar för bästa manliga biroll. Jag tycker att hans roll och Brad Pitts roll som Jesse James är båda huvudroller men tydligen är Afflecks roll bara en biroll. Brad Pitt gör även han en beundransvärd skådespelarinsats. Brad Pitt har under de senaste två åren återgått till att göra bra rollinsatser i bra filmer. De känns underbart att åter se Pitt i hög form.

Se filmen om du är redo för en masstig matiné, undvik filmen om du tycker Mr & Mrs Smith är det bäst Brad Pitt har gjort.